Vangelis - Spotkanie Z Matka

Länk.

Pamietaj...

Pamietam ze pierwszy raz jak uslyszylam ta piosenke to sie poplakalam. Ze to bylo take nostalgic i piekne, like I could remember those days when mom was my everything, and she could just as well be the one who hung the stars on the sky, and I was her everything, and it hit me hard that those days are long gone, and I'm alone, because nobody will ever be as magnificent as her - never again will someones "czarna suknia szumiala jak morze czarne"... Nobody will have sprinkled the sky will stars, and there will be nobody to take care of me, just the empty void of life, and gas clouds suspended in space.... and then my mother will die, and I will stop avoiding her, being afraid of what harm she might do to me, and for a while she will be everything once again - tymi gwiazdami kilkoma, fala w brzegi pochyle... but she will be a hollow in my heart, rather than she who shows me everything for the first time - ksiezyc... snieg... deszcz... and then I will see her only on lonely and dark nights when I feel the most alone, kiedy zapale swieczki, i w swieczkach blysnie drogiej twarzy owal, matka palec wzniesie, wiatr ucichnie... and then I will cry and wish her back with all my heart...

Bedziesz pamietala...

Kaos i tankeverksamheten

Kaos. Tankar. Fan. Allting, liksom. Jag vet knappt vem jag är längre. Vart jag är på väg. I början av året slutade jag spela och tänka och läsa och skriva tvspel, och tvspel var en väldigt stor del av mig innan 2016. Jag tänkte att jag gjorde ett uppehåll för att sedan komma tillbaka. Ta ett sabattår, liksom. Nu är jag inte så säker på det längre. Istället satsade jag på styrkelyft, typ allt jag hade. Det var jag mer övertygad om att jag inte skulle fortsätta satsa lika hårt på som när det var som hårdast, men det var ändå något väldigt viktigt för mig, något jag tänkte skulle fortsätta vara väldigt viktigt för mig en lång tid framöver. Nu är jag inte lika säker på det. Det är inte mycket jag är säker på just nu, och det brukar ju vara så när jag mår dåligt, så det jag tänker och skriver nu får jag ta med en nypa salt. Samtidigt så är jag ju öppen för någonting nytt, någon slags förändring inom mig. Så mycket har förändrats det senaste året för mig. En sexårig relation tog slut. Jag började leva som transkvinna igen. Och så det här med barn. Och Hon som jag ville ha kärnfamilj med. Det var vad jag ville satsa på. Och nu finns inte det heller med i bilden längre. Eller ja, drömmen finns ju kvar. Men vafan liksom, det går ju inte att skaffa sig barn med någon annan än den person som man tänker det var meningen att man skulle skaffa barn med. Då måste man glömma bort den där känslan av att man hade hittat meningen med livet, eller ersätta den med en ny, men just nu känns det ens konstigt att reflektera över det, för det brukar sluta med att jag tänker att allt bara var en illusion, som min psykolog säger, och aldrig var något verkligt. That too shall pass, perhaps. Man får ju hoppas det. Eller inte. Man får låta det gå som det går, antar jag, men det är otroligt läskigt att gå runt med en känsla att man kanske träffat den person man kommer längta tillbaka till för resten av livet, även när man sedan sitter där med sin fru och två barn, tio år senare. Tänk vad ledsen man blir då. Tänk så ledsen ens fru blir. Tänk så jobbigt för barnen om dom förstår innebörden av att mamma någonstans känner att dom inte är vad som skulle vara. Uscha.

Det är mycket tankar just nu. Det börjar bli lite mindre ångest, för övrigt. Fast det kan vända från dag till dag egentligen, och bara för några dagar sedan fick jag den där vidriga känslan av att ja, fan, nu tar jag livet av mig, alltså på riktigt, fan, vilken insikt, alltså det sker nu. Skrämmande att ha den känslan, och att den alltid kommer inte när man är mitt uppe i overklighetskänslorna och att man håller på att få panik av ångesten och tanken på att man håller på att bli galen, utan att självmordstanken kommer när det blir lite bättre liksom. När man får klarhet nog i huvudet att nej, jag vägrar gå tillbaka till att leva på det här sättet, självmord är den enda utvägen.

Även lite mindre trötthet har det blivit den senaste tiden, dock mycket på grund av "förkylning" som ju alltid gör saker både sämre och bättre på något konstigt sätt. Desto mer tankar. Som "varför har jag mindre ångest nu? Vad har jag gjort rätt? Vad gjorde jag fel innan?". It's enough to drive one crazy, liksom, för jag hittar inte någon tillfredsställande förklaring, och min hjärna har fått för sig att det är något man bör ha för att gå vidare. Förståelse. Mening. Men det verkar inte ge med sig riktigt. Jag försöker sortera saker kronologiskt liksom och tänka att jaha där mådde jag bättre, och sen tog jag massa sömnpiller i en månad, var det därför jag började må sämre sen? Eller var det för att jag träffade Henne och det blev seriöst? Mådde jag ännu sämre sedan för att jag öppnade upp mig på ett sätt jag aldrig gjort och blev lämnad i det? Eller mådde jag sämre helt enkelt för att jobbet tog slut och jag slogs av skräcken i att jag fortfarande inte har någonstans att ta vägen yrkesmässigt och oh herre gud tänk om jag aldrig kommer kunna jobba och skaffa barn eller behålla partner eller känna mig tillräcklig och självförsörjande, osv. Eller började jag må sämre för att jag ökade östrogendosen ganska rejält? Det var ju samma vecka som jag gjorde det som jag började må sämre, liksom. Men sen sa läkaren att så var det nog inte. Var det för att mitt testo blev för lågt till slut, på något sätt? Betyder det att jag kommer må skit efter underlivskirurgi? Sen minskade jag östrogenet och upplevde att jag började må bättre. Sen tog jag bort testodämpande, och började må ännu sämre. Nähe, då är det väl inte testodämpande som gjorde att jag mådde dåligt, eller? Är det själva förändringen som gör att jag mår dåligt? Nä, för det spelade ingen roll under våren när testot minskade. Är det när testot ökar OCH blir superlågt som jag mår sämre? Hrm. Sen tog jag testodämpande igen, och då började jag ju må bättre, men sen slutade jag ta testodämpande, igen, typ förra veckan, och tja effekterna av det har väl inte riktigt kickat in ännu, åtminstone inte på alla sätt som det kan kicka in på. Och varför slutade jag då med testodämpande igen när jag började ta det efter att jag slutade förra gången för att jag konstaterade att det gav mig alldeles för mycket finnar och hår för att jag skulle trivas med det? Jo, för att jag gick reda på att jag enbart har könsceller nedfrysta för tre inseminationsförsök, vilket är typ ingenting med tanke på att chansen för en lyckad insemination är typ 15-25%. Så nu slutar jag med både testodämpande och nästan allt östrogen i tre månader enligt min läkare men förhoppningsvis kortare än så om jag kan pusha på det, helt enkelt för att biologiska barn har blivit så himla viktiga för mig och jag inte vill spela lotto med dåliga odds vad gäller mina framtida barn. Men vem vet, jag kanske är steril nu, så fucking wohoo, kanske kommer jag må piss i tre månader av hur min kropp blir, och typ for nothing. Eller det värsta av allt - tänk om jag äntligen mår bra igen efter tre månader, kommer jag då få för mig att jag borde sluta med hormonbehandlingen? Det kanske låter helt sinnessjukt, men alltså jag är så rädd för hur jag mått den senaste tiden att jag tänker att en framtida Ada kanske på något jävla vänster hade bestämt sig för att det inte är värt det. För att den Ada som existerar just nu är ganska bitter på det stora hela ändå och tvekar en massa. Den Ada som är nu har varit på hormonbehandling i 1,5år och upplever inte att särskilt mycket har hänt med hennes kropp, vilket gör det jävligt svårt att motivera sig. Samtidigt förstår Ada att hon inte kan gå tillbaka till att "leva som en man", för det hatar hon ju. Men vafan. Det kanske inte finns något större val egentligen, för att hon typ redan gör det. Because let's be honest, what's the difference, really? (För övrigt funderar ada på att börja prata om ada i tredjeperson. Det kan sluta med att allting blir massa overkligt och skitläskigt, eller så kanske det gör att jag får sådär lagom distans till min egen identitet, som ju kbt och typ allt annat ändå handlar om. Alltså strikt sätt är ju ada alltid i det förflutna och är egentligen inte jag, då jag alltid är nu. Det kanske vore skönt att pröva ett sånt experiment, få distans till sitt förflutna och saker man lätt får för sig att man är och alla sätt som man får för sig att man ska vara på för att man varit si eller så.)

Det är inte lätt det här. Det är ju fruktansvärt svårt för mig att se mig själv som kvinna när jag inte har folk omkring mig som gör det, liksom på riktigt. Det är så man skulle utsätta andra människor för något slags test så jag kunde umgås med folk som ser mig som kvinna mer nu när jag verkligen behöver det. Fast samtidigt så behöver jag en kvinnas beröring, snarare, och detta av en kvinna som ser mig som en kvinna. Det är ju det som brukar hjälpa in these cases. Samtidigt inser jag att allt det här låter helt absurt, och att jag snarare borde finna styrkan i mig själv på något sätt. Ständigt ifrågasättande Ada undrar om inte det här kanske är bull i slutändan ändå, och att jag om tio år knappt kommer fatta varför jag ens brydde mig vad andra såg mig som. Och om man tänker så, ja då kan man undra om det inte är bättre att bara skita i allt och acceptera min kropp som den är. Hey, då blir barnavlande åtminstone lättare. Och billigare, då insemination kostar utav helvete om man behöver fler än tre försök och vill ha mer än ett barn. IVF kostar över 40k/försök, och insemination 11k/försök. Alltså... ja... nej... herregud. Och då kommer alla tankar på att jag kommer leva på gränsen till fattigdom för resten av mitt liv, vilket väl är ganska ok, I'm making my peace with it all the time and the work will never be over, but really, it's a pain I can bear - men när barn kommer in i ekvationen så blir saker annorlunda. Hell, även när partners kommer in i bilden blir det annorlunda, för folk vill ju ha någon att dela hus med, åka på semester med, osv, inte någon dom är bittra över arbetar mycket mindre än dom och piggybackar på deras karriärer och inkomst. Och fan också, bara det här att skapa barn kan bli jävligt dyrt, förstår jag nu. Och då tänker jag - skit också, underlivskirurgi kanske är en dålig idé, ändå. Jag är ju livrädd för det hela, alltså på riktigt, fucking livrädd för alla komplikationer som kan uppstå och bara allting som har med det att göra, från att bli nedsövd till hur mycket tid man behöver lägga ner på efterbehandling (två månader, alltså varje timme på dygnet, sammanlagt två månader, under de första två åren, ska gå till att ligga hemma på rygg och köra in en dildo i neovaginan så att den inte fucking kollapsar), och då har man ändå ingen garanti att man kommer fungera vettigt på något sätt alls. Och vem fan har tid förresten med det där när man har ett liv, partner, barn? Fuck me, då är det ju underlivskirurgin jag behöver fixa innan jag fixar barn, ändå, kanske?

Runt och runt går tankarna. Helvete att det var sista besöket hos psykologen senast. Jag är säker på att det finns någon slags väg framåt men mina tankar är snåriga just nu och jag vet inget alls förutom att jag ska sluta med hormonerna nu och frysa ner mer könsceller just to be on the safe side. Men resten då? Alltså jag har en flik i mina ebay-bokmärken som heter "boy clothes", och den kikade jag på senast. Blev sugen på killkläder igen, efter att ha gått runt i en av väldigt få killtröjor jag har förra veckan, och känt att det var helt ok. Det var tröjan min fd trolovade köpte mig i julklapp för två år sedan, och då det var ett år sedan exakt som hen gjorde slut så kände jag att det var rätt att ha på mig den där jävla tröjan. Men jag tog på mig den även för att jag hade på mig klänning veckan innan och mådde skit, skämdes och såg bara en äcklig man i spegeln. I sådana situationer lindras min könsdysfori av att faktiskt klä mig mer maskulint. Ibland tänker jag att jag bara borde förlika mig med det faktum att jag aldrig kommer se ut som jag vill, och sluta kämpa mot det. Klä mig butch liksom. Vilket typ är som en man, litegrann åtminstone. Det är fan oklart alltså. Men jag vill likväl bli sedd som kvinna, just nu, fortfarande, även om jag har på mig manströjan. Alltså den underlättar det för mig att se mig som kvinna, paradoxalt nog. Det känns mer tryggt bara, för att då kan jag liksom inte sticka ut med det faktum att jag är kvinna, ta mindre anspråk på något. Samtidigt gör jag desto större anspråk i någon bemärkelse, för jag ser mer maskulin ut och klär mig i manskläder OCH vill bli tagen för kvinna, vilket jag såklart blir desto mindre än vanligt, rentav. Herregud. Om inte det var nog så kommer alla jävla tankar om vilken slags personlighetsstörning jag egentligen kan tänkas ha tillbaka. Och så tänker jag på min jagsvaghet och alltihop och får i mitt huvud det till att jag mest har någon slags homofobisk reaktion på min egen kropp då jag inte fattar att det är min egen kropp utan tänker det som någon annans kropp och hey det är inte konstigt att man som man äcklas av andra mäns kroppar och om jag då är psykiskt labil och inte har en känsla av en egen kropp utan bara ser en manskropp hela tiden där jag/Ada ska vara så är det faktiskt inget konstigt att jag äcklas av den och vill ha en kvinnokropp - it's just basic homofobi fast sedd genom en twisted borderline psykotisk hjärna som är jagsvagt. Oh fuck me.

Nä nu får det vara nog med tankar för idag. Jag har trappat ner på koffein, för övrigt. Oklart om det kommer leda till något vettigt, men tja, jag har ju haft mindre ångest den senaste veckan, så kanske är det ytterligare en möjlig förklaring till varför. Jag tänkte att jag kanske behövde mindre verktyg för att kunna använda mitt intellekt, och att jag då om jag skulle skippa koffein helt enkelt skulle bli dummare och bli tvungen att göra något annat än tänka och analysera och göra allt det där som jag är bra på men samtidigt använder som försvar från att faktiskt känna och utveckla andra sidor av mig själv. I teorin var det en bra idé, problemet är bara att jag inte kan känna något förutom trötthet när jag inte har koffein i kroppen och, tja, är trött mest. Det kanske får bli ett retreat eller något ändå, för jag pallar fan inte med mitt ego mer alltså. Konstant är det igång och tjatar, den självupptagna jäveln. Can I just get a moment in peace here, man?


More helgondagbokslikande shit, begone from my thoughts, enter the cyberworld and stay there, outside of me!

§

När jag mår som bäst är jag övertygad om att jag vill vara kvinna. Betyder det motsatsen till vad jag tror? Är det sanna begäret där enbart när jag mår dåligt för att jag tillåter mig själv att vara ensam istället för konstant speglad och påhoppad av marknadskrafter och egokrafter och allt annat? Speglar jag bara vad andra vill, och ser mig själv som kvinna för att män ser mig som en fjolla och straighta tjejer inte är intresserade av en fjolla som mig?

§

Skapade jag Ada som ytterligare ett led av falska jag som ett sätt att låta någon annan än mitt sanna jag ta beslut och möta världen? It's fucking inception up in this motherfucker.

§

Å ena sidan ska man inte lägga mycket vikt på alla tankar som snurrar när man mår dåligt, å andra sidan ska man nå någon slags djup sanning  i skiten. Men vafan, liksom.

Processen

Jag faller
Jesus uthärdar
Gud härbärgerar
Jag lyssnar

Förlorad igen

Allt har jag förlorat till depressionen. Alla dom jag älskat. Mig själv. Alla dom jag kunde älska men inte förmådde mig att älska. Alla dom jag inte förlät. Allt det jag glömt. Allt jag inte kan glömma. Allt har förlorats i depressionens dimma. Livet självt har gått förlorat. Fan vad ont det gör att inse hur mycket man har lidit och hur mycket smärtan och helvetet helt enkelt är sådant livet är och alltid varit sedan depressionen tog sitt grepp. Hur mycket ångesten, år efter år, tär på mig och fortsätter kräva offer efter offer i form av personer, drömmar, livsglädje och vilja. Allt slukas av den. Allt går till intet. Allt förgörs. Sådan är den, sjukdomen som gör att jag hellre sitter ensam och skär mig än tar hjälp av någon, vem som helst, för att det inte finns någon, ingen alls, längre, som jag är trygg nog för att våga dela med mig av min smärta. Sådan är den, ensamheten. Sjukdomen. Ångesten. Depressionen. Allt har jag förlorat till depressionen.

Ett ljus i mörkret

Där det är tyst, tänder jag ett ljus,
För våra barn, känner värmen mot mitt bröst
Jag sörjer ej, utan söker och ger tröst
Ber om tid - jag lovar er, kära ni,
att till slut, får ni höra min röst,
vagga er till sömns

Ojcze Nasz/Fader Vår

Ojcze nasz, 
ktory jest w niebie,
daj mi sile kochac,
ciebie, innych, i siebie
I daj mi odwage,
aby byc kochanym



/
 
Gud,
ge mig styrka att älska,
mig själv och andra,
och modet,
att bli älskad tillbaka

15

Ibland vet jag inte vad som är sympati
och vad som är kärlek

Minns dom gånger min mamma
däckade på soffan
dom enda stunder då vi inte bråkade
då jag istället sympatiserade med henne
tog ett täcke och la det över henne
kände lite skuld
och i lugnet
kunde älska
henne

Precis så är det nu
med dig
jag ville bara säga det
även om jag vet att du inte gillar
när jag jämför dig med min mamma
men det är ok
för du kommer ändå inte läsa det här