Ibland vill jag bara skrika ut saker på Facebook. Skrika ut meddelanden som inte är riktade till någon särskild. Meddelanden som inte känns rätt att rikta mot någon särskild. Meddelanden som är för personliga för att dela med sig av till någon specifikt men gladeligen kan riktas ut mot det oändliga - en monad till en annan. Det är meddelanden som kräver eko i en tystnad, med innehåll som inte kan översättas eller kommenteras utan att kvävas och förlora dess mening. Dessa meddelanden som jag vill skrika kan bara skrikas, och sedan glömmas.
§
Facebook är ljudet av mamma som gör frukost när jag vaknar. Facebook är sorlet av ett Futurama-avsnitt jag haft på fem gånger tidigare i bakgrunden när jag hållit på att somna. Facebook är försäkringen om att världen fortsätter att existera även när jag inte är där. Facebook är bekräftelsen om att jag är en del av samhället genom min insyn i andras liv genom deras uppdateringar. I allt detta försöker Facebook berätta för mig hur behövd jag är, men säger mig samtidigt om hur ensam jag är.
§
Problemet med att sluta använda Facebook är att en förstår att det Facebook gav en var känslan av betydelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar