Bölande, i sju delar

Ibland bär man ens hjärta on one's sleeve, och ibland är hjärtat ännu längre utanför kroppen. Det här bildspelet avbildar ett sådant tillfälle.

§

Hur man vet att man nått rock bottom - när det kommer mer dregel än tårar.

§

Ibland undrar jag om jag ser ut att genomgå någon slags metamorfos när jag ligger där på golvet och hulkar. Typ som att det ser ut som att jag ska bli en varulv, eller kräkas ut någon slags alien. Men det enda som kommer är mer snor, den enda förvandlingen som sker är den från proper tjej till mascara-luder. Får man säga så, mascara-luder? Säkert är i alla fall att det inte var något jag funderade över när jag låg där och det kändes som att hela mitt varande försökte fly genom bröstet.

§

Alltså om inte tårarna slutar komma varje gång jag torkat bort snoret så kommer jag sluta försöka göra mig fin överhuvudtaget. This is why we can't have nice things, Ada.

§

Sometimes you don't want to human. Sometimes you don't even want to cat. Sometimes you just want to unravel and be whatever emerges from the wreckage.

§

Det blev ingen alien, men i slutändan ligger jag där likväl som en liten slemmig sak, förundrad över världen och de nya nyanser den fått, ett spädbarn i Guds barm.

§ 

I came a stone

cracked
from sheer force
what broke
revealed a heart
my spirits lifted

I got up
realized something unspoken
healed
from sheer necessity
brought my heart with me
and left a stepping stone