Förlorad igen

Allt har jag förlorat till depressionen. Alla dom jag älskat. Mig själv. Alla dom jag kunde älska men inte förmådde mig att älska. Alla dom jag inte förlät. Allt det jag glömt. Allt jag inte kan glömma. Allt har förlorats i depressionens dimma. Livet självt har gått förlorat. Fan vad ont det gör att inse hur mycket man har lidit och hur mycket smärtan och helvetet helt enkelt är sådant livet är och alltid varit sedan depressionen tog sitt grepp. Hur mycket ångesten, år efter år, tär på mig och fortsätter kräva offer efter offer i form av personer, drömmar, livsglädje och vilja. Allt slukas av den. Allt går till intet. Allt förgörs. Sådan är den, sjukdomen som gör att jag hellre sitter ensam och skär mig än tar hjälp av någon, vem som helst, för att det inte finns någon, ingen alls, längre, som jag är trygg nog för att våga dela med mig av min smärta. Sådan är den, ensamheten. Sjukdomen. Ångesten. Depressionen. Allt har jag förlorat till depressionen.