Kaos i tankeverksamheten

Kaos. Tankar. Fan. Allting, liksom. Jag vet knappt vem jag är längre. Vart jag är på väg. I början av året slutade jag spela och tänka och läsa och skriva tvspel, och tvspel var en väldigt stor del av mig innan 2016. Jag tänkte att jag gjorde ett uppehåll för att sedan komma tillbaka. Ta ett sabattår, liksom. Nu är jag inte så säker på det längre. Istället satsade jag på styrkelyft, typ allt jag hade. Det var jag mer övertygad om att jag inte skulle fortsätta satsa lika hårt på som när det var som hårdast, men det var ändå något väldigt viktigt för mig, något jag tänkte skulle fortsätta vara väldigt viktigt för mig en lång tid framöver. Nu är jag inte lika säker på det. Det är inte mycket jag är säker på just nu, och det brukar ju vara så när jag mår dåligt, så det jag tänker och skriver nu får jag ta med en nypa salt. Samtidigt så är jag ju öppen för någonting nytt, någon slags förändring inom mig. Så mycket har förändrats det senaste året för mig. En sexårig relation tog slut. Jag började leva som transkvinna igen. Och så det här med barn. Och Hon som jag ville ha kärnfamilj med. Det var vad jag ville satsa på. Och nu finns inte det heller med i bilden längre. Eller ja, drömmen finns ju kvar. Men vafan liksom, det går ju inte att skaffa sig barn med någon annan än den person som man tänker det var meningen att man skulle skaffa barn med. Då måste man glömma bort den där känslan av att man hade hittat meningen med livet, eller ersätta den med en ny, men just nu känns det ens konstigt att reflektera över det, för det brukar sluta med att jag tänker att allt bara var en illusion, som min psykolog säger, och aldrig var något verkligt. That too shall pass, perhaps. Man får ju hoppas det. Eller inte. Man får låta det gå som det går, antar jag, men det är otroligt läskigt att gå runt med en känsla att man kanske träffat den person man kommer längta tillbaka till för resten av livet, även när man sedan sitter där med sin fru och två barn, tio år senare. Tänk vad ledsen man blir då. Tänk så ledsen ens fru blir. Tänk så jobbigt för barnen om dom förstår innebörden av att mamma någonstans känner att dom inte är vad som skulle vara. Uscha.

Det är mycket tankar just nu. Det börjar bli lite mindre ångest, för övrigt. Fast det kan vända från dag till dag egentligen, och bara för några dagar sedan fick jag den där vidriga känslan av att ja, fan, nu tar jag livet av mig, alltså på riktigt, fan, vilken insikt, alltså det sker nu. Skrämmande att ha den känslan, och att den alltid kommer inte när man är mitt uppe i overklighetskänslorna och att man håller på att få panik av ångesten och tanken på att man håller på att bli galen, utan att självmordstanken kommer när det blir lite bättre liksom. När man får klarhet nog i huvudet att nej, jag vägrar gå tillbaka till att leva på det här sättet, självmord är den enda utvägen.

Även lite mindre trötthet har det blivit den senaste tiden, dock mycket på grund av "förkylning" som ju alltid gör saker både sämre och bättre på något konstigt sätt. Desto mer tankar. Som "varför har jag mindre ångest nu? Vad har jag gjort rätt? Vad gjorde jag fel innan?". It's enough to drive one crazy, liksom, för jag hittar inte någon tillfredsställande förklaring, och min hjärna har fått för sig att det är något man bör ha för att gå vidare. Förståelse. Mening. Men det verkar inte ge med sig riktigt. Jag försöker sortera saker kronologiskt liksom och tänka att jaha där mådde jag bättre, och sen tog jag massa sömnpiller i en månad, var det därför jag började må sämre sen? Eller var det för att jag träffade Henne och det blev seriöst? Mådde jag ännu sämre sedan för att jag öppnade upp mig på ett sätt jag aldrig gjort och blev lämnad i det? Eller mådde jag sämre helt enkelt för att jobbet tog slut och jag slogs av skräcken i att jag fortfarande inte har någonstans att ta vägen yrkesmässigt och oh herre gud tänk om jag aldrig kommer kunna jobba och skaffa barn eller behålla partner eller känna mig tillräcklig och självförsörjande, osv. Eller började jag må sämre för att jag ökade östrogendosen ganska rejält? Det var ju samma vecka som jag gjorde det som jag började må sämre, liksom. Men sen sa läkaren att så var det nog inte. Var det för att mitt testo blev för lågt till slut, på något sätt? Betyder det att jag kommer må skit efter underlivskirurgi? Sen minskade jag östrogenet och upplevde att jag började må bättre. Sen tog jag bort testodämpande, och började må ännu sämre. Nähe, då är det väl inte testodämpande som gjorde att jag mådde dåligt, eller? Är det själva förändringen som gör att jag mår dåligt? Nä, för det spelade ingen roll under våren när testot minskade. Är det när testot ökar OCH blir superlågt som jag mår sämre? Hrm. Sen tog jag testodämpande igen, och då började jag ju må bättre, men sen slutade jag ta testodämpande, igen, typ förra veckan, och tja effekterna av det har väl inte riktigt kickat in ännu, åtminstone inte på alla sätt som det kan kicka in på. Och varför slutade jag då med testodämpande igen när jag började ta det efter att jag slutade förra gången för att jag konstaterade att det gav mig alldeles för mycket finnar och hår för att jag skulle trivas med det? Jo, för att jag gick reda på att jag enbart har könsceller nedfrysta för tre inseminationsförsök, vilket är typ ingenting med tanke på att chansen för en lyckad insemination är typ 15-25%. Så nu slutar jag med både testodämpande och nästan allt östrogen i tre månader enligt min läkare men förhoppningsvis kortare än så om jag kan pusha på det, helt enkelt för att biologiska barn har blivit så himla viktiga för mig och jag inte vill spela lotto med dåliga odds vad gäller mina framtida barn. Men vem vet, jag kanske är steril nu, så fucking wohoo, kanske kommer jag må piss i tre månader av hur min kropp blir, och typ for nothing. Eller det värsta av allt - tänk om jag äntligen mår bra igen efter tre månader, kommer jag då få för mig att jag borde sluta med hormonbehandlingen? Det kanske låter helt sinnessjukt, men alltså jag är så rädd för hur jag mått den senaste tiden att jag tänker att en framtida Ada kanske på något jävla vänster hade bestämt sig för att det inte är värt det. För att den Ada som existerar just nu är ganska bitter på det stora hela ändå och tvekar en massa. Den Ada som är nu har varit på hormonbehandling i 1,5år och upplever inte att särskilt mycket har hänt med hennes kropp, vilket gör det jävligt svårt att motivera sig. Samtidigt förstår Ada att hon inte kan gå tillbaka till att "leva som en man", för det hatar hon ju. Men vafan. Det kanske inte finns något större val egentligen, för att hon typ redan gör det. Because let's be honest, what's the difference, really? (För övrigt funderar ada på att börja prata om ada i tredjeperson. Det kan sluta med att allting blir massa overkligt och skitläskigt, eller så kanske det gör att jag får sådär lagom distans till min egen identitet, som ju kbt och typ allt annat ändå handlar om. Alltså strikt sätt är ju ada alltid i det förflutna och är egentligen inte jag, då jag alltid är nu. Det kanske vore skönt att pröva ett sånt experiment, få distans till sitt förflutna och saker man lätt får för sig att man är och alla sätt som man får för sig att man ska vara på för att man varit si eller så.)

Det är inte lätt det här. Det är ju fruktansvärt svårt för mig att se mig själv som kvinna när jag inte har folk omkring mig som gör det, liksom på riktigt. Det är så man skulle utsätta andra människor för något slags test så jag kunde umgås med folk som ser mig som kvinna mer nu när jag verkligen behöver det. Fast samtidigt så behöver jag en kvinnas beröring, snarare, och detta av en kvinna som ser mig som en kvinna. Det är ju det som brukar hjälpa in these cases. Samtidigt inser jag att allt det här låter helt absurt, och att jag snarare borde finna styrkan i mig själv på något sätt. Ständigt ifrågasättande Ada undrar om inte det här kanske är bull i slutändan ändå, och att jag om tio år knappt kommer fatta varför jag ens brydde mig vad andra såg mig som. Och om man tänker så, ja då kan man undra om det inte är bättre att bara skita i allt och acceptera min kropp som den är. Hey, då blir barnavlande åtminstone lättare. Och billigare, då insemination kostar utav helvete om man behöver fler än tre försök och vill ha mer än ett barn. IVF kostar över 40k/försök, och insemination 11k/försök. Alltså... ja... nej... herregud. Och då kommer alla tankar på att jag kommer leva på gränsen till fattigdom för resten av mitt liv, vilket väl är ganska ok, I'm making my peace with it all the time and the work will never be over, but really, it's a pain I can bear - men när barn kommer in i ekvationen så blir saker annorlunda. Hell, även när partners kommer in i bilden blir det annorlunda, för folk vill ju ha någon att dela hus med, åka på semester med, osv, inte någon dom är bittra över arbetar mycket mindre än dom och piggybackar på deras karriärer och inkomst. Och fan också, bara det här att skapa barn kan bli jävligt dyrt, förstår jag nu. Och då tänker jag - skit också, underlivskirurgi kanske är en dålig idé, ändå. Jag är ju livrädd för det hela, alltså på riktigt, fucking livrädd för alla komplikationer som kan uppstå och bara allting som har med det att göra, från att bli nedsövd till hur mycket tid man behöver lägga ner på efterbehandling (två månader, alltså varje timme på dygnet, sammanlagt två månader, under de första två åren, ska gå till att ligga hemma på rygg och köra in en dildo i neovaginan så att den inte fucking kollapsar), och då har man ändå ingen garanti att man kommer fungera vettigt på något sätt alls. Och vem fan har tid förresten med det där när man har ett liv, partner, barn? Fuck me, då är det ju underlivskirurgin jag behöver fixa innan jag fixar barn, ändå, kanske?

Runt och runt går tankarna. Helvete att det var sista besöket hos psykologen senast. Jag är säker på att det finns någon slags väg framåt men mina tankar är snåriga just nu och jag vet inget alls förutom att jag ska sluta med hormonerna nu och frysa ner mer könsceller just to be on the safe side. Men resten då? Alltså jag har en flik i mina ebay-bokmärken som heter "boy clothes", och den kikade jag på senast. Blev sugen på killkläder igen, efter att ha gått runt i en av väldigt få killtröjor jag har förra veckan, och känt att det var helt ok. Det var tröjan min fd trolovade köpte mig i julklapp för två år sedan, och då det var ett år sedan exakt som hen gjorde slut så kände jag att det var rätt att ha på mig den där jävla tröjan. Men jag tog på mig den även för att jag hade på mig klänning veckan innan och mådde skit, skämdes och såg bara en äcklig man i spegeln. I sådana situationer lindras min könsdysfori av att faktiskt klä mig mer maskulint. Ibland tänker jag att jag bara borde förlika mig med det faktum att jag aldrig kommer se ut som jag vill, och sluta kämpa mot det. Klä mig butch liksom. Vilket typ är som en man, litegrann åtminstone. Det är fan oklart alltså. Men jag vill likväl bli sedd som kvinna, just nu, fortfarande, även om jag har på mig manströjan. Alltså den underlättar det för mig att se mig som kvinna, paradoxalt nog. Det känns mer tryggt bara, för att då kan jag liksom inte sticka ut med det faktum att jag är kvinna, ta mindre anspråk på något. Samtidigt gör jag desto större anspråk i någon bemärkelse, för jag ser mer maskulin ut och klär mig i manskläder OCH vill bli tagen för kvinna, vilket jag såklart blir desto mindre än vanligt, rentav. Herregud. Om inte det var nog så kommer alla jävla tankar om vilken slags personlighetsstörning jag egentligen kan tänkas ha tillbaka. Och så tänker jag på min jagsvaghet och alltihop och får i mitt huvud det till att jag mest har någon slags homofobisk reaktion på min egen kropp då jag inte fattar att det är min egen kropp utan tänker det som någon annans kropp och hey det är inte konstigt att man som man äcklas av andra mäns kroppar och om jag då är psykiskt labil och inte har en känsla av en egen kropp utan bara ser en manskropp hela tiden där jag/Ada ska vara så är det faktiskt inget konstigt att jag äcklas av den och vill ha en kvinnokropp - it's just basic homofobi fast sedd genom en twisted borderline psykotisk hjärna som är jagsvagt. Oh fuck me.

Nä nu får det vara nog med tankar för idag. Jag har trappat ner på koffein, för övrigt. Oklart om det kommer leda till något vettigt, men tja, jag har ju haft mindre ångest den senaste veckan, så kanske är det ytterligare en möjlig förklaring till varför. Jag tänkte att jag kanske behövde mindre verktyg för att kunna använda mitt intellekt, och att jag då om jag skulle skippa koffein helt enkelt skulle bli dummare och bli tvungen att göra något annat än tänka och analysera och göra allt det där som jag är bra på men samtidigt använder som försvar från att faktiskt känna och utveckla andra sidor av mig själv. I teorin var det en bra idé, problemet är bara att jag inte kan känna något förutom trötthet när jag inte har koffein i kroppen och, tja, är trött mest. Det kanske får bli ett retreat eller något ändå, för jag pallar fan inte med mitt ego mer alltså. Konstant är det igång och tjatar, den självupptagna jäveln. Can I just get a moment in peace here, man?


More helgondagbokslikande shit, begone from my thoughts, enter the cyberworld and stay there, outside of me!

§

När jag mår som bäst är jag övertygad om att jag vill vara kvinna. Betyder det motsatsen till vad jag tror? Är det sanna begäret där enbart när jag mår dåligt för att jag tillåter mig själv att vara ensam istället för konstant speglad och påhoppad av marknadskrafter och egokrafter och allt annat? Speglar jag bara vad andra vill, och ser mig själv som kvinna för att män ser mig som en fjolla och straighta tjejer inte är intresserade av en fjolla som mig?

§

Skapade jag Ada som ytterligare ett led av falska jag som ett sätt att låta någon annan än mitt sanna jag ta beslut och möta världen? It's fucking inception up in this motherfucker.

§

Å ena sidan ska man inte lägga mycket vikt på alla tankar som snurrar när man mår dåligt, å andra sidan ska man nå någon slags djup sanning  i skiten. Men vafan, liksom.

Processen

Jag faller
Jesus uthärdar
Gud härbärgerar
Jag lyssnar

Förlorad igen

Allt har jag förlorat till depressionen. Alla dom jag älskat. Mig själv. Alla dom jag kunde älska men inte förmådde mig att älska. Alla dom jag inte förlät. Allt det jag glömt. Allt jag inte kan glömma. Allt har förlorats i depressionens dimma. Livet självt har gått förlorat. Fan vad ont det gör att inse hur mycket man har lidit och hur mycket smärtan och helvetet helt enkelt är sådant livet är och alltid varit sedan depressionen tog sitt grepp. Hur mycket ångesten, år efter år, tär på mig och fortsätter kräva offer efter offer i form av personer, drömmar, livsglädje och vilja. Allt slukas av den. Allt går till intet. Allt förgörs. Sådan är den, sjukdomen som gör att jag hellre sitter ensam och skär mig än tar hjälp av någon, vem som helst, för att det inte finns någon, ingen alls, längre, som jag är trygg nog för att våga dela med mig av min smärta. Sådan är den, ensamheten. Sjukdomen. Ångesten. Depressionen. Allt har jag förlorat till depressionen.

Ett ljus i mörkret

Där det är tyst, tänder jag ett ljus,
För våra barn, känner värmen mot mitt bröst
Jag sörjer ej, utan söker och ger tröst
Ber om tid - jag lovar er, kära ni,
att till slut, får ni höra min röst,
vagga er till sömns

Ojcze Nasz/Fader Vår

Ojcze nasz, 
ktory jest w niebie,
daj mi sile kochac,
ciebie, innych, i siebie
I daj mi odwage,
aby byc kochanym



/
 
Gud,
ge mig styrka att älska,
mig själv och andra,
och modet,
att bli älskad tillbaka

15

Ibland vet jag inte vad som är sympati
och vad som är kärlek

Minns dom gånger min mamma
däckade på soffan
dom enda stunder då vi inte bråkade
då jag istället sympatiserade med henne
tog ett täcke och la det över henne
kände lite skuld
och i lugnet
kunde älska
henne

Precis så är det nu
med dig
jag ville bara säga det
även om jag vet att du inte gillar
när jag jämför dig med min mamma
men det är ok
för du kommer ändå inte läsa det här

14

Jag känner
alla gånger jag sårat dig
jag känner
äntligen känner jag

13

En av de saker
jag sörjer mest
Är att vi fick så lite tid
när jag var sann mot mig själv
Och att det inte finns någon
jag hellre hade delat denna tid
av sanning med
än dig

12

Vid något tillfälle
kunde inte våra hjärtan
ta mer
ge mer
bära mer
Vid något tillfälle
brast
våra
hjärtan

11

I mitt huvud
och utanför
Gråter jag
när vi hamnar i konflikt
Det gjorde jag inte förr

10

Jag menar inte
att jag inte vill ha dig tillbaka
Men jag kan inte heller förneka
att det är skönt
att inte bråka lika mycket

9

Vi tittar på solnedgången
Jag minns inte
om vi tittade på solnedgången

8

Om inte du känner som jag
Då måste jag tro
Att du inte vet vad du känner
Det skrämmer mig
När jag tänker efter
Hur det får mig att framstå

7

Hur många gånger,
har jag inte gått runt hörnet
och tänkt att nu,
nu kommer vi att mötas

Hur många gånger,
har jag inte tänkt på dig
och tänkt att nu,
nu tänker även du på mig
och nu,
nu kommer du att ringa,
nu,
nu kommer vi att mötas,
nu,
nu kommer vi att vara tillsammans 
igen

6

Jag är aldrig ensam längre
Jag har alltid min längtan
Jag är alltid ensam med den

5

En av dom saker
som återkommer
Är när du med tårar
I ögonen sa att
Tänk om det är vi två
Som ska vara tillsammans
Och så kan vi inte det

4

Varje gång det uppstår ett tomrum
är du där för att fylla det
Vad är du?

3

Det finns dagar då jag kan
Trösta mig med att inget
Kan separera oss
Och att vi kommer
Vara tillsammans i ett annat liv
Det är dom dagarna som
Gör mest ont

2

Kan det vara så
Att allt du är
Egentligen bara
Är jag själv och min ensamhet
Och anledningen till
att jag inte frågar
Är att jag inte vågar
Riskera och höra
att det är precis så

Alltid Tillsammans

När jag mår dåligt
tar du mig bort
När jag mår bra
tar jag dig med
Vi reser
Alltid
Tillsammans

Bölande, i sju delar

Ibland bär man ens hjärta on one's sleeve, och ibland är hjärtat ännu längre utanför kroppen. Det här bildspelet avbildar ett sådant tillfälle.

§

Hur man vet att man nått rock bottom - när det kommer mer dregel än tårar.

§

Ibland undrar jag om jag ser ut att genomgå någon slags metamorfos när jag ligger där på golvet och hulkar. Typ som att det ser ut som att jag ska bli en varulv, eller kräkas ut någon slags alien. Men det enda som kommer är mer snor, den enda förvandlingen som sker är den från proper tjej till mascara-luder. Får man säga så, mascara-luder? Säkert är i alla fall att det inte var något jag funderade över när jag låg där och det kändes som att hela mitt varande försökte fly genom bröstet.

§

Alltså om inte tårarna slutar komma varje gång jag torkat bort snoret så kommer jag sluta försöka göra mig fin överhuvudtaget. This is why we can't have nice things, Ada.

§

Sometimes you don't want to human. Sometimes you don't even want to cat. Sometimes you just want to unravel and be whatever emerges from the wreckage.

§

Det blev ingen alien, men i slutändan ligger jag där likväl som en liten slemmig sak, förundrad över världen och de nya nyanser den fått, ett spädbarn i Guds barm.

§ 

I came a stone

cracked
from sheer force
what broke
revealed a heart
my spirits lifted

I got up
realized something unspoken
healed
from sheer necessity
brought my heart with me
and left a stepping stone

Själsfränden

Hey, listen.

§

Transcript

Om det verkligen är så
Att det ska bli vi två
Då måste jag tro
Att några år
Mellan oss
Ifrån
Inte gör något
I Slutändan
Ändå

Att hållas/bli omhuldad

Idag var mig ringen övermäktig. Idag hade jag inte styrkan att ta av mig den, styrkan att vara ensam, styrkan att inte känna någon förankring i världen. Förlåt.

1458

I think I'm gonna start dumping some random stuff from my manyfestival document here which I won't be doing anything with but would prefer to be written somewhere instead of just being deleted. Tidbits, one could call them. If I continue with this, just to make it fun for me, the post names will designate how many pages the document I take these tidbits from has. I find it very much enjoyable to make it shorter and shorter, more succinct, more relevant to my thoughts today, my concerns today, etc. At some point I guess the document won't becoming shorter but perhaps longer, or be spliced off into several smaller documents. But right now I'm just trying to get through it all, and I'm about 500 pages in... Jesus fucking christ what a mess I've made. :P

I consider these posts as some form of sand mandala, but without me actually going through with the last part of the ritual which consists of erasing the mandala. :P Eh, it's basically the same, ending up on the garbage heap of some server who no-one will access. :P In my best moments it's less of a mandala and more in the vein of Nietzsches The Gay Science. I just lose my patience with all these unstructured thoughts and sometimes just want to throw shit out because I don't know what to do with it all. I'm trying to write a bible here man, and it's gotta be a maximum of a couple of hundred pages long. I think.

We think that dystopian imaginings primarily frighten us because they show us that many roads to hell are paved with good intentions. But the greater horror of dystopian nightmares is that part of us actually wish those dreams would come true.

§

The genius makes the machines. The genius is of the machines. The genius is the definitive blend of man and machine. But the genius is also the degenerate who needs the machine to be complete. The genius has genius ideas. The genius is of the world of ideas. We look up to the genius, with their savant powers. But we also look down upon the genius, thinking them sad, partial humans without capacity for truly living in the world of humans.

§

Evaluation has become a scientific discipline in the form of a trans discipline, which means that it's analytic rather than empirical – mainly a tool to give other scientific disciplines tools to work with. It has this in common with for example mathematics.

§

Consistency within a system has no claim to consistency claims of things outside of that system.

§

Political campaigns are made by people. Political campaigns are by their very nature campaigns, meaning fashionable, meaning (con)temporary, meaning short-sighted. But lives of people are by their very nature long, and the lives of systems potentially even longer. This discrepancy is important to address politically.

§

Internal validity is not knowledge.

Tio år av trans - en bildresa

Jag har alltid haft svårt att bedöma hur kvinnlig respektive manlig jag ser ut och uppfattas av andra. Ibland tänker jag att det primärt är i nuet som jag upplever mig som alldeles för manlig, men att "där och då" verkar jag alltid ha varit mer kvinnlig. Längre tillbaka i tiden. Eller inte ens jättelänge, men bara inte nu. Bilder är en liten del av en större verklighet, men det är likväl en liten del som kan användas för att bedöma sakernas tillstånd. Bilder kan användas för att ta reda på hur andra uppfattar en, och hur man själv uppfattar sig nu och då (även om bilderna jag använder är ett urval baserat på mina preferenser för mig själv som kvinna).

Jag misstänker att jag vill veta vad andra tycker för att jag eftersträvar någon slags stabilitet i min självbild. Att den ska bli mer objektiv, dvs korrelera med min omgivnings bild av mig bättre. Att jag ska kunna se på mig själv genom världens ögon och därmed ta bättre beslut baserat på detta, och därigenom även förstå andra bättre. Att på så sätt bli en del av andras verklighet. Det är inte helt oproblematiskt, och även osäkert ifall det finns ett egenvärde i detta. Säkerligen är det en balansgång - mellan privat idioti och samhällelig konformitet. So what ifall omvärlden upplever mig som maskulin och jag upplever mig som jättekvinnlig, det vore väl jättebra för min egen del? Alltså bättre än att ha könsdysfori liksom. Egentligen eftersträvar jag ju inte (primärt) att andra ska se mig som kvinnliga, utan att jag ska göra det. Egentligen eftersträvar jag inte ens det, utan att vara bekväm med mig själv. Det kanske är lite väl reduktivt att dra det så långt, för min bekvämlighet samspelar både med de system som är andras uppfattning av mig och min tolkning av vad jag ser i spegeln. Och bekvämlighet som slutpunkt eller utgångsläge är just det - en del i ett system av idéer. I vilket fall så vore det jättebra om jag kunde uppleva mig själv som kvinnlig och vara nöjd med det, men även då skulle jag vara intresserad av hur andra ser på mig. Min könsdysfori har en social aspekt, även om jag försöker låtsas om att så inte är fallet och därmed låter andra använda det pronomen dom vill om mig och registrerar mig som man på dejtingsajter. Praktiskt, liksom.

Ibland tänker jag att jag är kvinnlig och att det inte spelar någon roll vad andra ser, men så blir det så brutalt uppenbart att nästan ingen ser mig som kvinna, och då kan jag bli genuint förvånad, typ men vafan hur kan dom inte se det. Samtidigt som jag ju dagen innan eller dagen efter själv undrar hur jag någonsin själv kunde se det. När jag tittar tillbaka i tiden upplever jag andra typer av diskrepanser, som den tidigare nämnda förvåningen över hur kvinnlig jag var "förr", men att jag själv inte hade förmåga att se det lika klart som jag gör idag (aldrig idag). Ibland ser jag tio olika personer på bilderna och fattar inte hur jag ska få ihop det till en individ, och ibland tittar jag på en bild från tio år sedan och tycker att jag knappt har åldrats en dag. Det hela är väldigt konstigt. Och nu ger jag även er chansen att titta och förundras, eller bara konstatera ja, något som inte alls är förundransvärt.

Så varför denna post nu då? Äsch. Kändes rätt. Tio år var en bra siffra, fast å andra sidan en siffra som jag förstod fanns där först när idén redan kommit. Snarare har det kanske att göra med att jag vill celebrejta och wrap up det som varit. Jag har självmedicinerat i nio månader, och efter fyra könsutredningar (och ja, tio år senare) så har jag äntligen officiellt påbörjat någon slags könskonfirmerande vård. Hur långt denna kommer sträcka sig är osäkert då jag inte fått diagnosen transsexualism (fortfarande var ett av skälen som gavs av läkaren något i stil med att om man är transsexuell kvinna så vill man "ligga med karlar och hela den grejen") men jag ska åtminstone få hjälp med hormonbehandling. Så låt oss börja där. Bara det är ett enormt steg in lieu av det stora hela, i ljuset av the good fight, liksom. Så därför skriver jag nu denna självbiografiska bildresa. Jag skriver även för att lämna det förgångna bakom mig, samtidigt som jag skriver för att inkorporera det förgångna i nuet och berättelsen om mig. You know how it works, alla dessa paradoxer om livet och identitet.

Några teman kommer tillbaka i bildspelet. Ett är träning, vikt och medicinering (kropp). Ett annat är skola och arbete (sysselsättning). Ett annat är utredning och identitet (transstatus). Och det sista är romantik. Fråga mig inte varför, egentligen. Andra teman förekommer knappt alls, teman som en skulle kunna tro vore relevanta för en transberättelse. Som sexualitet. That's just the way the cookie crumbles ibland. Just nu är det helt enkelt en ickefråga för mig. Jag har liksom slutat försöka suga av mig själv när the cravings for cock blivit för stora. Äh, så ja. Onward and forward.

2007 och 2011 är litegrann av luckor i denna bildresa. 2007 satt jag hemma och spelade datorspel, alltså bara det typ, och flyttade sedan till Lund men hann inte etablera mig tillräckligt för att ta bilder, eller något. 2011 hoppade jag av min utbildning och gjorde inget alls förutom att leva av besparingar och spendera halva tiden hos min dåvarande partner och halva tiden hemma i min studentkorridor. De få bilder på mig själv från denna period är tagna av min dåvarande partner. Under första luckan hade jag min mamma (och mina karaktärer i Baldur's Gate), och under andra luckan hade jag en partner som stöttade mig igenom det stora svarta. På ett sätt var 2011 ett svårare år, men det hade även sina fördelar jämfört med 2007.



2006
Kropp: Tror jag hade spräckt 50kg-sträcket vid det laget, efter att ha legat på 49kg i början av gymnasiet. Gick upp något kilo efter att jag började med antidepressiva också. Tränade simning någon gång i veckan.
Sysselsättning: Filmlinjen i gymnasiet.
Transstatus: Ville vara kvinna, men såg mig inte som kvinna.
Romantik: Nepp.



Sista året på gymnasiet började jag klä mig i kjolar och experimentera med tjejkläder ganska rejält. Hade mest gått på skolavslutningen i högstadiet i kvinnokläder då jag för en stund på riktigt tänkte att jag kanske skulle våga bli kvinna. Dom tankarna försvann ganska snabbt efter den dagen och hur obekväm jag kände mig. Jag hade haft tankar på att klä mig i kvinnokläder även tidigare, men ytterst sporadiskt och lika fatalistiskt avbrutna som på skolavslutningen i högstadiet. Well, sista året i gymnasiet så kändes det fortfarande jobbigt men det fanns även något positivt i upplevelsen, även om det positiva övervägde mest när jag var hemma och slapp folk. Därav bilder som denna, och det faktum att jag hängde som mest på internetforum under denna period. Denna bild var litegrann sådär tänkt till ett tvspelsforum som fanns på den tiden.



Tror fan att detta var min outfit jag hade på mig när jag gick på en teaterföreställning med klassen. Kände mig riktigt jävla overdressed och var nog den enda som ens var sminkad (alltså inklusive tjejerna). Ville vara fin för min lärare som jag var kär i och skulle ta oss till föreställningen. Jag minns få saker som lika pinsamma som that thing with the teacher, and let's leave it at that. :P Jag hade inte riktigt kommit igång med alla rosa kläder ännu och försökte fortfarande mig på någon slags ethnic goth-stil, med blandat resultat. Alltså det såg ju bra ut, men jag kände mig inte alls bekväm med det. Hade fortfarande en föreställning om att jag var alternativ och vägrade släppa den föreställningen trots att jag hade växt ut ur det vid det laget. Jag verkar överlag ha ganska svårt för att släppa saker och inse att jag förändras. Det kan handla om allt från musiksmak till matpreferenser. Det kanske låter löjligt, men det tog mig ett bra jävla tag att inse att jag inte gillade tech-döds särskilt mycket längre för några år sedan, och sen då även inse att jag nuförtiden kanske gillar black metal.



Well här har vi ett pinsamt minne till. Träffade en person genom QX som tyckte vi kunde klubba tillsammans. Så då gick vi på Wonk. Men jag klickade aldrig med personen och hen var ingen bra vän för mig. Hen försökte på sina sätt, men ja, nej. Jag fick iaf pröva på att klubba på gayklubb, och även Slagthuset som hade gratis inträde för transtjejer tror jag det var på den tiden. Att jag sedan såg ut som en drag queen snarare är en annan sak. Uppträdde även på Indigo en kväll med den här personen, och allt från förberedelserna till den slutliga produkten var horribla. Det var primärt denna resa jag i efterhand bedömer personens karaktär utifrån, och jag sa upp kontakten efteråt. Väl uppe på scen såg jag mer ut som Frankenstein än en drag queen och jag började på allvar misstänka ifall det berodde på passivt aggressiva drag hos personen som drog med mig i det hela. Kanske för att jag inte ville gå med på allt hen sa, och även inte visade intresse tillbaka. Usch nu lägger jag det bakom mig igen! (men jävlar vilka spiror hörni!)



Minns denna bild från helgontiden ganska väl. Profilbild kanske? Nämen, är det ROSA jag ser?! ^^



Skolavslutningen. Ja den gick ju smidigt iaf. Jag var snyggare på kvällen i en kvinnlig kostym men det har jag inga bilder på tyvärr.



2007
Min psykolog skickade en remiss till Sexologiska Mottagningen i Lund. Jag väntade väl ett halvår kanske, och fick efter ett besök höra att jag inte var transsexuell av läkarna, varpå utredningen avslutades. Minns faktiskt inte vad som sades specifikt längre, slår det mig.


2008
Kropp: Fortsatte med simning.
Sysselsättning: Strökurser på Lunds Universitet
Transstatus: Strugglade med vad jag var för någon slags varelse egentligen och med tanke på att jag andra gången jag sökte till Sexologiska Mottagningen i Lund fick vänta i över ett år så är det inte helt orimligt att det var 2008 jag bad min nya psykolog i Lund att skicka en remiss. Även det år då jag bestämde mig för mig själv att jag var transsexuell och slutade tvivla (alltså i teorin då).
Romantik: Nepp. Eller hm jo, en kortvarig relation som var ganska horribel egentligen. Men oskuld var jag inte längre iaf!



Nu är jag i Lund! Och jag är väldigt rosa. "En pedofils dröm" som min dåvarande psykolog beskrev det. Mycket saker från glitter hade jag, åtminstone under somrarna.



Visst fan, både blond och med lugg. Det har jag inte prövat sedan dess. En sådan vädjande blick har jag inte heller särskilt ofta på bild. :P



Och piercings, rentav!

 

Jag minns att jag älskade den här bilden efter att jag hade tagit den. Att jag kunde titta på den (eller andra bilder, men mest denna) och tänka att jag vore nöjd ifall jag bara såg ut såhär, alltid. När jag nu tittar på bilden och jämför den med andra så känner jag precis likadant. Jag vet inte om jag ser mer eller mindre feminin ut på denna bild än på någon annan, men alltså för min del så passerar jag som kvinna på den, även om jag inte kan sätta fingret på varför direkt. Ju suddigare bild, desto mer kvinna blir det, är ju grundregeln. Att kisa hjälper också. Eller ha väldigt lite belysning. Alltså på allvar - när jag behövde en egoboost så släckte jag ner ljusen i rummet och letade efter det feminina hos mig i spegeln. Det var en gudagåva. Men satan vad svårt det var i dagsljus.

Det är för övrigt helt jävla otroligt att jag inte använde någon smink på den här tiden men likväl kunde se så feminin ut. Det var 2008-2010 som jag passerade som kvinna bäst, och jag tror att jag även började presentera mig som kvinna där någonstans. Jag t om reinforcade det ganska hårt genom att korrigera folk. Jag bytte namn till Ada först ett år senare, men hade redan börjat använda namnet informellt.



Här har ni mig igen. Fler piercings! Minns att jag ville ha en mouche i form av en tatuering men att det fick bli en piercing istället då jag tänkte att jag nog skulle genomgå laserterapi och därmed borde vänta med att sätta ink till huden som jag ville behandla. Jag tänker faktiskt så ännu... (Även om jag sket i den idén när jag skaffade mig en tatuering på bröstet något år senare efter den tredje utredningen som gick käpprätt åt helvete. Tre laserbehandlingar på bröstet senare som inte ledde någonvart tänkte jag att det inte låg i mina kort att få mindre behåring och att min kropp var doomed till maskulinitet i allmänhet - varför annars skulle jag få obetydlig effekt av självmedicineringen?)


2009
Kropp: Tror jag slutade simma här då jag flyttade från Kämnärsrätten där det fanns ett badhus. Började istället med calisthenics och någon form av yoga, men tränade inte särskilt seriöst.
Sysselsättning: Diverse kurser. Hade väl snöat in på sociologi litegrann.
Transstatus: Levde som kvinna, eller ja, i den bemärkelsen man nu kan göra det när man enbart passerar ibland.
Romantik: Jepp! First girlfriend (som är skyg på nätet och därför blurras)



Kolla, en första riktig flickvän! Eller ja, primärtpartner. Och hen var flata för att göra det hela bättre. Det var en jävla boost självförtroendemässigt iaf, och för självkänslan. Att hen aldrig för en stund tvekade på vad hen såg mig som, och att hen t om inte verkade bry sig nämnvärt när folk felkönade mig på stan. Att jag aldrig var något steg mot experimenterande eller bisexualitet för hens del utan att hen var flata through and through. Det kändes som living in a house of cards stundvis, men var väldigt viktigt för att kontra mina egna negativa tankar och omvärldens sätt att se på mig. Någonstans här började jag hitta någon slags identitet som butch, även om jag klädde mig mycket i rosa fortfarande. Jag försökte hitta något könsuttryck där jag inte kände mig falsk eller fel som jag stundvis hade tröttnat på att göra i väldigt feminina kläder som inte passade min ändå ganska manliga kropp. Innan hade jag alltid tänkt mig som lesbisk, men nu hamnade jag mer i sammanhang där folk såg sig själva som flator, och det började jag också göra. Där blev ramarna för hur man fick se ut större, och jag minns från dessa åren flera exempel på sammanhang där jag helt enkelt togs för ciskvinna trots att jag hängde i dessa sammanhang en längre tid. Det är stor skillnad på att tas för kvinna på stan, eller en stund i ett möte innan man öppnar munnen, och en annan att en person som bor i ens korridor eller tjejkompisar till ens flickvän efter ett halvår fortfarande trodde man var cis. Mind fucking blowing all over the place. Vissa trodde även att jag var FtM (Female-to-Male) vilket jag också var jävla bekväm med för då tyckte ju ändå folk att jag var feminin nog för att vara AFAB (Assigned Female At Birth).




Suddiga bilder var det. Och så bh.



Ganska androgyn bild. Så kanske folk tänker om dom flesta av dessa bilder, men jag får faktiskt inte den upplevelsen riktigt. Här får jag det definitivt dock.



En bild som jag minns att jag både ogillade och gillade. Jag tyckte mig alltid se väldigt manlig ut på den, men tyckte ändå bilden var väldigt snygg och att jag var ganska söt på den (om än manlig). Till viss del gillar jag bilden pga dess rena craftmanship - det var en fotografkompis som tog den.



Det blir mycket sommarbilder här, för att jag tog mer bilder under somrarna, tyckte jag såg mer feminin ut under somrarna, och kunde ha på mig kläder som jag gillade då. Här i någon slags hippietröja med färgschema som taget av prideflaggan.



Här får man även en glimpse av hur mitt rum såg ut på den tiden. Jag saknar det ibland, men fick för mig att jag skulle ha så mycket vitt det bara gick när jag flyttade från Lund. Var väl helt enkelt ett behov av förändring som gjorde att jag tog det beslutet.




Här fick jag även för mig att börja raka av delar av ögonenbrynen, tydligen. 

 
2010
Kropp: Fortsatte med att latja lite calisthenics/yoga. Gick upp något kilo av hormonerna jag började ta om jag minns rätt.
Sysselsättning: Påbörjade socionomprogrammet.
Transstatus: Hej hå, hormoner let's go! Började självmedicinera, och gick en längre könsutredning som involverade allt från undersökning av genitalier, diverse former av test, kontakt med psykolog, socionom, läkare, osv.
Romantik: Jodå.



Här hade jag börjat ta hormoner! Cyproterone och östrogen. Men inte under optimala omständigheter då jag nyss hade gått från att vara hemma och göra "ingenting" i typ åtta månader för att jag var för deprimerad och suicidal, till att vara i skolan 4-6 timmar om dagen. Jag blev ganska snabbt utbränd, eller på väg att bli utbränd, och jag var rädd att min trötthet och ångest primärt berodde på medicinerna jag tog. Idag tror jag inte det var hormonerna det berodde på primärt längre, men jag gjorde det förvånadsvärt många år, vilket var en fruktansvärt stor blow för min framtidsoptimism gällande transgrejen. Läkarna på utredningen menade att det faktum att jag inte blev lugn och harmonisk av medicineringen var en kontraindikation på transsexualism, och jag var rädd att dom hade rätt, även detta ganska länge.

Utredningen var ett fiasko och journalen från den var väldigt jobbig att läsa. Jag framställdes som en manipulativ och självgod narcissist i den, en bild jag vare sig då eller nu kan relatera till riktigt eller knappt ens förstå hur dom fick av mig då journalen inte gick in på detaljnivå. Anledningen till att dom trodde jag ljög var att dom inte förstod min berättelse och mina premisser för hur jag förstod identitet på den tiden, och anledningen till att dom trodde jag var paranoid var för att jag kritiserade dom för att inte ha en aning om hur verkligheten såg ut för transpersoner och hur mycket folk faktiskt ljög för dom och tipsade andra om att blåljuga på utredningar. När jag därpå la till att jag nog var den ärligaste patient dom hade så var deras idé av mig som en person med grandios självbild (som det stod i journalen) ett faktum.

Men det var iaf så the cookie crumbled, efter kanske ett halvår eller mer av intervjuer och tester. Så man kan åtminstone inte anklaga dom för att vara slarviga, men ja, deras bedömning av mig har skadat mig extremt mycket skulle jag ju ändå vilja påstå. Det finns ett uns av sanning i deras diagnosticering av mig då jag har viss problematik som skulle kunna härledas till narcissism, men I'll chalk deras guesswork up mer till intuition från deras sida än deras metodik och premisserna dom bedömde mig utefter. Jag önskar nog att jag hade frågat dom mer gällande deras diagnosticering av mig då det under utredningen aldrig pratades något om de saker som jag sedan i efterhand läste i journalen. Nu kan jag mest gissa mig till att det faktum att jag tyckte att världen var ett skitigt ställe användes av psykologen som ett argument för att jag hade en grandios självbild då jag ansåg att det var min uppgift som vit västerlänning att förändra världen till det bättre. Hen menade ju att världen var ganska bra ändå, vilket jag tyckte var provocerande för övermedelklass-psykolog i Sverige att säga. Idag hade jag inte reagerat som jag gjorde då, och jag reagerade inte särskilt starkt då heller, men då blev jag ju mest sur och fick väl svårare att se hen i ögonen efteråt då jag blev så arg på hen och skämdes och inte ville att hen skulle se det.

Allt i utredningen blev en jäkla ond cirkel bara fick jag intrycket av, men om man bortser från allt som har med deras syn av mig och huruvida dom hade rätt eller inte, så hade dom likväl jävligt dålig koll på transcommunityt och medicinering. Hur dom kunde sitta där och säga att transpersoner inte mår sämre när dom får hormoner är helt bortom mig då det finns hur många personer som helst som har gjort just detta. Det är ungefär som när jag försökte förklara det här med "brain zaps" för läkaren som ordinerade antidepressiva till mig. Hen var tveksam och menade att det hade hen aldrig hört talas om. Nä, men jag började googla och fick upp hur mycket som helst. Mitt förtroende för läkare generellt är fortfarande ganska dåligt jämfört med psykologer och socionomer som min erfarenhet säger mig har mycket bättre patientsyn och patientperspektiv.

Huga. Rant over! Det jobbigaste över.



Hm skaffade jag mig vampyrtänder här kanske?



Här hade jag tagit hormoner i ett halvår kanske. Bilden är tagen från ett transläger som RFSL anordnade. I queera sammanhang presenterade jag mig som hon/hen.



The return of the eyebrow!



På Pride i Stockholm.



*Massa färger!



Naw, cutie-pie.



Kolla, en blivande fästmö! Det hände mycket spännande saker denna period. Jag träffade personen jag skulle ha som primärpartner i fem år, och jag var generellt i den där fasen av mitt liv där jag sakta men säkerligen började bränna ut mig själv och upplevde en förlamande trötthet varje dag som jag lyckades förvandla till ett stadium liknande det när man har varit uppe hela natten och till slut börjar skratta av ingenting alls under kanske ett halvår. Det var en otroligt expansiv, social och kreativ period, och jag fick ett satans bra självförtroende stundvis av den. Men den var destruktiv också, och jag önskar jag hade haft mod att bromsa mig själv mer. 

Jag tror det hade vore bra om jag redan då hade insett att jag sedan tidigare fuckat upp mina energinivåer primärt under 2007-2009 då jag tog mycket lugnande, flera antidepressiva på maxdos och ändå hade fruktansvärda nivåer av ångest. Jag tror helt enkelt inte jag hade energi nog att ens börja plugga socionomprogrammet 2010 och hade jag insett det då så hade jag kanske inte kört ner mig så otroligt långt i utbrändheten, vilket nog gjort det mycket enklare för mig att återhämta mig idag. Men då hade jag inte mycket till självkärlek utan det var bara att tuta och köra. Det hjälpte inte att min dåvarande psykolog tyckte det lät som en dålig idé att ta powernaps, utan att jag istället skulle pröva stänga av datorn några timmar innan jag gick och la mig för att få bättre sömn. Jag var helt fast i KBT-träsket som jag tolkade som att man borde göra saker även om man får ångest av dom för att man med tiden får mindre ångest. 

Idag tror jag inte på den devisen, men det är en av de dyraste läxorna jag fått lära mig. Det gäller liksom också att ha bra erfarenheter - om jag bara har dåliga erfarenheter och jag fortsätter utsätta mig för dom så kommer jag ju snarare fördjupa min association av ångestfyllda situationen med just ångest och dåliga upplevelser. Men man skulle ju köra på sas det (upplevde jag det som), så jag försökte stänga av alla kontrollmekanismer i mig som sa åt mig att undvika jobbiga situationer eller vila mer. Extremt dåligt beslut enligt mig, medan psykologer och andra som kommit efteråt fortfarandemenar  att jag inte är/blev utbränd och att min trötthet primärt är en flyktmekanism eller inte alls är jobbig i sig utan blir jobbig för att jag tolkar in saker i den... I just don't see it, och det känns fortfarande väldigt jobbigt att tänka annorlunda än dom. Det får mig att känna mig som en galning liksom.

I vilket fall så gick jag även en tredje utredning i slutet av 2010, denna gång i Blekinge, som avhandlades nästan lika snabbt som den första (två besök istället för ett). Fokuset där var inte att jag var instabil som person, utan att jag inte var kvinnlig nog helt enkelt. Att jag hade för manlig sexualitet, osv. Efter detta så gav jag mer eller mindre upp och kraschade totalt, varpå jag under 2011 mest var sysslolös och mådde dåligt. Jag hade slutat med hormonerna några månader innan för att jag var osäker på huruvida dom skadade mig eller inte. Good times all around, basically.


2011
Kropp: Jag slutade med antidepressiva och lugnande av alla slag. Slutade även skära mig. Fortsatte med lite yoga.
Sysselsättning: Inte mycket.
Transstatus: Gav upp på hela projektet. Började nog leva som man igen, i den mån jag överhuvudtaget levde. Fick även min partner att börja kalla mig för han istället för hon, för att slippa bli påmind om alltihop. Rakade av mig håret, tog ut dom flesta piercingarna jag hade, och började läsa på om spiritualitet mot slutet av året, efter att första halvan mest fokusera på att läsa på om och köpa brädspel jag inte hade ork nog eller folk nog att spela. Försökte koppla bort det fysiska i relation till utseende och kön, och började träna hårdare när jag återfick lite energi och motivation. I de spirituella böckerna jag läste fick jag utforska manligt och kvinnligt på andra sätt än de jag gjort tidigare. Manligt och kvinnligt blev energier, metaforer, arketyper - något annat än queerteori och postmodernism. 

Det var en död men även en slags revitalisering och jag bär med mig det som påbörjades då (fast vad är en början om inte ett godtycke likt en arbiträr gränssättning i en kedja av orsak och verkan - världen är ju ändå oändlig) ännu. Mitt spirituella uppvaknande gjorde att jag även fick utvidgade perspektiv på min dåvarande socialkonstruktivistiska ådra. 2010 började jag skriva något slags manifest som sakta men säkert spårade ut och idag är ett wreck utan struktur på 1500 sidor, och när jag upptäckte zenbuddhism, hinduism, new age, integral, mm, så förändrades även några av mina grundpremisser i manifestet.

Där jag innan var väldigt existentiellt inriktad blev jag nu mer bekväm med teleologiska förklaringsmodeller, och där jag innan kritiserade det jag kallade för "transnarrativet" på punkter som det faktum att många transsexuella inte anser sig ha något val än att genomgå könskorrigering, var jag mycket mer lax nuförtiden och tyckte att man mycket väl existentiellt kunde ha ett sådant perspektiv då jag började tro på någon slags inre kärna hos folk som jag innan intellektuellt vägrade erkänna. Och det var ju just det - intellektuellt sätt så erkänner jag inte denna kärna eller själ fortfarande, men jag tror på den. Resan som jag gjort filosofisk skulle kräva ett eget bildspel, men den har iaf några beröringspunkter med transresan vilket är varför jag tyckte den förtjänade en notis iaf.



So skinny! Men ja det var ju inte som att jag åt lite egentligen, jag bara äter mycket mer nu. Minns att jag käkade digestivekex och sånt varje kväll typ, så borde ha fått i mig en jäkla massa kalorier på det sättet. Jag antar att min kropp inte riktigt kände för att behålla fettet och inte hade så mycket muskler, till skillnad från nu.

 

Jag började kort efter att dessa bilder togs rensa ut massa roliga kläder som jag tänkte jag aldrig skulle våga mig på eller känna mig bekväm för att ha på mig igen. Idag ångrar jag det, men då verkade det rimligt för att kunna lägga det hela bakom mig. Det blev en hel del funktionella kläder, och jag rensade b la ut alla de skor som inte var ergonomiskt vettiga, alltså trots att jag inte ens hade problem med de "vanliga" skorna! (Fast när jag tänker efter så gick jag ju hos några sjukgymnaster under denna tid pga smärtproblematik, både liksom generell utbrändhetssmärta men även mer specifikt ryggsmärta, vilket ju skulle kunna påverkas av vilka skor en har på sig, så det fanns nog någon sådan tanke också bakom det funktionella projektet).

Under denna period köpte jag även den fulaste och varmaste vinterjackan i mannaminne. Den har jag tills idag, och har på mig typ en vecka om året. En annan grej som var bra och växte fram under detta år var min och primärpartnerns relation. Särskilt på det sexuella planet fick jag uppleva en ny värld, nu när jag hade slutat med antidepressiva som frankly gjorde sex rätt så jävla mycket sämre än vad det kan vara annars. Hade jag fortsatt med antidepressiva, adderat hormoner och aldrig haft det jag hade med Mika sexuellt (vilket jag inte haft med någon annan) så hade min relation till mitt könsorgan sett helt annorlunda ut tror jag. Då skulle jag inte fått ut någon njutning alls av min kuk och jag hade nog blivit mer bestämd i min önskan i underlivskirurgi. Istället landade mitt velande i en önskan om att ha fitta som jag förmodligen aldrig kommer få. Nu vet jag vad jag har och vad jag kan få ut av det, och operationer är osäkra saker, så åter igen gjorde sig verkligheten påmind och jag tvingades anpassa min idealbild av mig själv (superfeminin, all-around woman) till vad som var praktiskt gångbart utifrån mina givna förutsättningar.




2012
Kropp: Droppade den otroligt frustrerande yogan och började gymma. Fuck enlightenment, alltså seriöst. Jag skaffade mig ett kort på Gerdahallen och började gymma två gånger i veckan och spinna en gång i veckan. Gick på toaletten i gymmet efter varje gympass och bokstavligt talat stod vid toalettstolen i tio minuter för att jag höll på att spy. Sen gick jag hem och mådde skit och sov i en timme eller två. Men av någon jävla anledning så vägrade jag ge mig och fortsatte träna. Det var nog ett destruktivt beteende som till viss del bottnade (eller landade) i självhat, men jag är glad att jag inte slutade för då hade jag nog aldrig fått för mig att återvända till vikterna och idag är dom en viktig del av mitt liv.

Sysselsättning: Försökte gå tillbaka till socionomprogrammet, men efter en misslyckad praktiktermin där jag inte fick godkänt och kände mig bränd av alla auktoriteter involverade som inte skötte det hela bra var jag ganska less på att plugga. Likväl tänkte jag att jag skulle ta nya tag terminen därpå som var något jag kände mig mer hemma i, nämligen teoeri. Jag påbörjade kandidatkursen, som jag ganska snabbt började känna inte skulle ha en chans att klara av med mina minnesproblem, energinivåer och ångestproblematik. Jag hoppade av och började tänka på hur jag skulle sadla om, vilket var tufft då jag alltid hade sett mig själv primärt som en tänkande individ, som antingen skulle bli forskare, författare, journalist, eller dylikt. Istället började jag lägga drömmarna om att göra något intellektuellt åt sidan, vilket nu då innebar att jag hade lagt åt sidan de tre saker som betytt mest för mig genom mitt liv - transitionen, det intellektuella levernet och dansen/musiken (som jag aldrig riktigt påbörjat ens pga rädsla). Jag flyttade från studentboendet (som var separatistiskt, men jag hade känt att jag inte hörde hemma där ett tag, och skulle nu som ickestudent likväl inte höra hemma där) och till Malmö, där jag fortsatte kontakta diverse myndigheter gällande hjälp med någon form av rehabilitering. Hela den grejen tog en jävla tid och ingen ville ta ansvar för mig riktigt. Läkare tyckte ju generellt sätt jag jag mådde ganska bra ändå så där fick jag heller ingen hjälp.

Transstatus: La allt det där åt sidan för att fokusera på att komma ut i något slags arbetsliv, för att fylla hålet som var mitt gamla liv och gamla planer om sysselsättning.



Tror den här bilden togs inför något CV. Hade ganska svårt att få till någon bild där jag inte började skämmas och blev tårögd. Så ja det blev en bild där jag var tårögd till slut, för det blev inte bättre än såhär. Om något bra ska sägas om bilden så är det att jag gillar hur skör jag ser ut på den.




Började gymma, säger du? Jo, det stämmer. Men jag hade ännu inte börjat äta upp mig serru!



Kolla, jag lyckades t om skaffa mig herrkostym! Hm, undrar hur det hade känts att ha den på sig idag... Ja iaf, det finns inte särskilt många snygga bilder på mig från denna period, helt enkelt. Det är ju min åsikt iaf. Jag slutade väl anstränga mig för att se snygg ut på bilder också. Jag slutade ha det där lilla leendet på bilderna som jag får när jag vill se feminin ut. Slutade ta bilder från "så här ser jag ut när jag suger av dig"-perspektivet, vilket jag gjorde innan (och efter) för att bli mer nöjd med bilderna. Överlag så tog jag inga selfies riktigt utan alla bilder togs av min primärpartner i princip.

2013
Kropp: Hade hunnit gå upp i över 60kg för att sedan deffa ner mig till 53kg när jag gav mig iväg på min Japanresa.
Sysselsättning: Väntade hela året på att myndigheter skulle hjälpa mig med arbetsrehabilitering. Levde på pengarna jag fick från Trygg Hansa för funktionsnedsättning som dom beräknade till 6% men likväl räckte ganska långt. Tillräckligt för att komma till andra sidan världen iaf! (Och för att utforska det här med träning utanför gym väldigt thorough och prylinriktat)
Transstatus: Meh.



The return of the selfie! I Japan! Vid det här laget hade jag tagit bort alla piercings jag hade innan. Jag tröttnade på att min kropp inte gjorde som jag ville, att den blev inflammerad och gjorde massaker med mitt tandkött. Ungefär som det här med att ha en kvinnlig kropp tänkte jag att det helt enkelt inte stod i mina kort.



Jag hade nuförtiden slutat gymma och tränade mycket hemma, så mycket som sju dagar i veckan vissa perioder. Det var bartraining, calisthenics, intervallträning, mm. Väldigt varierat. Det var här jag blev seriös med träningen och maten. Hade ju massa tid över pga brist på sysselsättning så jag läste på väldigt mycket om både träning och kost, och experimenterade med båda. Stundvis äcklades jag över min kropp, men det var även ganska fascinerande att se saker hända med den. Det triggade min inre OCD-Ada, och det kändes även ganska bra för kroppen att träna. Hjälpte mot smärtan jag drogs med efter min utbrändhet, och med tanke på att jag inte längre kunde göra saker som jag brukade göra förr med glädje pga energibrist så kändes det ibland som att träning var det enda som jag faktiskt kunde göra. Och om valet står mellan liv med maskulin kropp och inget liv så väljer man/jag en maskulin kropp, och lär sig även att uppskatta delar av den.




Mer bockskägg.



Jag ser ut som en byracka men det finns någon slags charm i det också.

2014
Kropp: Ja. Gym, ja.
Sysselsättning: Arbetsträning! Hade bestämt mig för att leva som man även ute i arbetslivet, så det gjorde jag.
Transstatus: Hade började fundera på det här med en ny utredning eller åtminstone självmedicinering igen. Jag ville bli självförsörjande först dock. Jag började omvärdera det här med vilken effekt hormonerna hade haft på mig ett bra tag sedan, och tänkte att det kanske skulle kunna bli något av det hela ändå. Självförsörjning, lägenhet, och sedan skulle jag kunna ta tag i det där andra. Så har jag något att se fram emot också.

Romantik: Fortsatte försöka dejta på nätet men det gick väl sådär som det alltid gör med dejting för mig. Förlovade mig även!



Jag tog lite bilder till köttmarknaden för att sälja in mig själv som man. Vette fan alltså, har nog aldrig lyckats göra det där riktigt. Även folk som upplever mig som man är bisexuella ifall dom har något sexuellt med mig att göra. Och det är inte mitt önskemål heller (eller alltså det är inget jag uttrycker iaf), det är väl bara så att heterokvinnor är lika ytliga som heteromän och inte tänder på killar med feminina drag. Eller ja hur mycket feminina drag jag har här egentligen vet jag ju inte. I mitt huvud så bär jag alltid på en viss femininitet vad jag än gör, men den kan ju bara sitta i mitt huvud. Varför det då kommer sig att heterotjejer inte verkar fatta tycke för mig vet jag ju då inte. Den enda heterosexuella kvinna jag haft sex med hade en fetisch för transvestiter, liksom. Överlag verkar det fungera sådär att sälja in mig själv som straight man på dejtingsajter. Whatever them menz are having, I ain't. Så det kanske rentav är mitt dejtingtips för män - posta lite bilder på dig själv i klänning så jävlar! :P



My life, my soul, for the swole.



Sicken Don Juan! Eller bara allmänt sleazy - your choice.



På förlovningsdagen. Kändes viktigt att ha på sig en klänning här, i och med att det skulle vara en början på resten av mitt liv. Att den början skulle vara i typ kostym ville jag verkligen inte. Veckorna efter förlovningen var katastrofala så det blev ingen bra början ändå, men det vill jag inte skriva mer om här. Det här med relationer är svårt för mig, och romantiska sådana synnerligen. Mina skriverier och tankar har gått mer och mer från att handla om samhället och politik till att fokusera på mig och hur jag ska älska min näste på bästa sätt. Mitt primära projekt är inte längre att hitta sanningen gällande hur man når kunskap eller hur individen är beskaffad i relation till dess politiska system, utan hur man älskar andra, hur man låter sig älskas av andra, och hur man älskar sig själv. Det är nästan som en religiös tenet det här med kärlek för mig. Fast jag har ganska lite patience för hippies likväl. :P



Nämen kolla, en hippie! ;) Nå lite yoga har jag väl kvar i livet, fast mest för att inte bli ett kylskåp av all träning.

Någon gång efter 2010 inledde jag ett projekt att avladda mina bröst, som jag under någon period lyckades ladda med någon form av skygghet i min identifikation som transkvinna. Typ I am woman hear me roar, eller I am woman, I shall not be comfortable with breasts flopping about. Stundvis tyckte jag det fortfarande var jobbigt att gå runt topless, men för det mesta hade jag gått tillbaka till man-mode efter bara ett år eller så. Det finns ju det här paradoxala förhållandet i min könsdysfori som innebär att om jag bara släpper allting så kommer könsdysforin vara mindre (men den generella olyckan större) än om jag börjar hålla på hit och dit. Jag rakade av mig brösthåret då och då även 2014, men så fort jag började göra något sådant så blev könsdysforin mycket värre och då var det lättare att bara let it all go. Jag är definitivt inte icke-binär i den bemärkelsen - it's all or nothing! Nu när jag väl börjat självmedicinera igen och tänker att jag kanske kan få en kvinnlig kropp så är det otänkbart för mig att odla skägg igen, liksom.



Mer sleeze.



Och så lite katt.

2015
Kropp: Hade börjat köra crossfit och antalet övningar som jag ville bli bra på växte och växte fram tills sommaren då jag tyckte att det fick räcka. Jag körde en styrkelyftscykel och hade svårt att gå tillbaka till annan form av träning. Det var helt enkelt så jävla skönt att köra så koncentrerat, enkelt och tungt.
Sysselsättning: Mer praktik och grejer. Minns att jag tyckte det var ganska jobbigt att ha manliga kläder på mig på Coop, och då på köpet manliga kläder som inte alls passade min kropp och gjorde mig ännu mer manlig, men jag hade ju bestämt mig för att göra det till en icke-issue för psykolog, arbetsliv och även partners. Så jag bet ihop och skämdes.
Transstatus: I april släpptes en rapport från Socialstyrelsen (God vård av vuxna med könsdysfori) som jag hade anticipejtat sedan tidigare. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig, och i slutändan så behövde jag ändå rådfråga personer över nätet hur det stod till implementeringsmässigt och ifall jag skulle ha en chans på en könsutredning idag. Rapporter be damned så har könsutredningarna alltid varit extremt arbiträra och rapporterna patienter avger får en att känna sig som i en Kafka-roman. Man går till samma utredare som ger grönt ljus till någon som har samma önskemål och tankar som du, men du får rött ljus. Sedan skiljer det sig ju även väldigt mycket åt mellan teamen, vilket gör läget ännu mer osäkert.

Rapporten släpptes iaf och i teorin så skulle jag nu då kunna få vård, men i teorin så skulle jag ha kunnat fått det även tidigare så jag funderade på om jag inte borde söka mig till Karolinska Universitetssjukhuseti Huddinge för att deras utredningsteam var kända för att vara vänligt inställda till ickebinära. Folk tyckte å andra sidan att utredaren i Blekinge också var bra för ickebinära, men det var ju samma utredare som till mig sa att jag inte var kvinnlig nog och att hen inte hade mandat för att ge mig behandling (vilket ju inte stämde för att tolkningsutrymmet fanns definitivt där och många andra hade fått behandling trots att dom gillade att penetrera fittor med köttkuk) så jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig till. Lund räknade jag bort ganska snabbt för dom hade så dålig bild av mig och den skulle ju inte förändras av någon rapport eller det faktum att ordet "hen" hade slagit igenom i folkmun. Måhända skulle min personliga resa göra att dom kände att jag var mer stabil, men det kunde ju även vara så att jag hade fått väldigt mycket ångest när jag kom till dom, och dom köpte ju inte riktigt min förklaring att jag inte hade riktigt så mycket ångest annars som jag hade hos dom ("folk brukar tycka det är skönt att komma till oss och prata") förra gången så den vägen tänkte jag var nog stängd.

I slutändan satsade jag på Blekinge då det var nära och hade korta väntetider, och när jag väl hade gjort det så hände det där paradoxala igen, nämligen att jag fick en stor lust att börja självmedicinera. Jag ville även ha erfarenheten av självmedicinering nu när saker var mer stabila, så jag hade kött på benen i utredningen. Jag menar om jag skulle må skit av medicineringen så skulle en utredning kanske vara onödig ändå, så jag tänkte det var lika bra att köra. Först hade jag tänkt vänta i några månader för att jag hade påbörjat min första styrkelyfts-cykel och hade som mål att marklyfta tre gånger min kroppsvikt, men bara en vecka in på cykeln så kunde jag inte vänta längre för att jag hade östrogenet hemma och kände dess kall. Det blev inga träningsmål nådda den sommaren trots hård träning.

Jag sa inget till någon annan om mina tankar och självmedicinerg, inte ens min partner. Om det inte vore för att hens katt pillade ut östrogenet från min ryggsäck så vette fan när jag skulle ha berättat för hen. Jag valde att inte berätta för att jag inte ville få upp hens förväntningar (hen blev kär i mig när jag var kvinna och gick motvilligt med på att börja referera till mig som man och gå med på mina önskemål att inte prata om det hela särskilt mycket) och för att jag inte ville få upp mina egna förhoppningar alltför mycket. Förra gången jag självmedicinerade var det så himla mycket bröstklämmande och kännande efter huruvida hormonerna fungerade eller ej. Jag tänkte att jag denna gång bara skulle låta det vara en del av livet, något i bakgrunden liksom, och om jag gjorde det till en större del genom att berätta för folk så skulle det inte längre vara något jag bara kunde göra för mig själv och sedan inte fundera på särskilt mycket. Det skulle bli ett extra lager på det hela som jag då kände mig obekväm med. 

Jag ville inte att folks bild av mig skulle förändras och jag ville helst slippa massa samtal om hur jag kände och identifierade mig. Jag ville slippa få komplimanger som jag inte visste säkert ifall de var genuina eller inte, och jag ville slippa folk som sa fel pronomen ibland, för det gör så mycket ondare än om folk bara rakt av alltid kör fel pronomen. Då går det att förbereda sig emotionellt på att ja det är såhär det är, medan om jag börjar tro att andra kanske ser mig som kvinna och så visar det sig att dom bara var snälla så gör det så jävla ont. Man har liksom ingen kontroll då och vet aldrig när det blir jobbigt. Jag var även rädd att inte bara förhoppningarna skulle bli större om jag lät dom ta plats socialt, utan även farhågorna. Ifall jag bara tänkte bort det hela så tänkte jag att jag skulle få mindre sexuella problem än om jag berättade för min partner. Som att mina egna rädslor för att bli impotent skulle dubblas om jag berättade för min partner, även om min partner inte skulle känna rädsla inför det. Svårt att förklara, men kanske förstår ni ändå.

En slutgiltig anledning till att jag inte berättade för någon om min självmedicinering var för att jag tänkte det vore bra att ha en så stor andel av människor som möjligt som inte kunde "få för sig" att hormonerna förändrade min kropp. Om inte ens min partner märkte något efter ett halvår så kunde jag inte tänka att jag bara inbillade mig - hormonerna hade helt enkelt ingen effekt. Jag litade helt enkelt inte på min egen förmåga att bedöma förändring och därför min förmåga att ta beslut gällande huruvida jag borde fortsätta eller bara borde ge upp hela projektet då jag, åter igen, kanske var dömd att vara man för resten av livet. Och jag var (och är) ju rädd för att hormoner verkar ha extremt lite påverkan på min kropp och faktiskt även psyke.
Romantik: Saker var ganska bra ändå. Men sen en vecka innan jul typ tog min primärrelation sedan 2010 slut. :(



Kolla en katt till!



Och en tupp!



Här hade jag tagit östrogen en månad. Det är på sommaren det händer hörni!



Östrogen en månad. Försökte profilera mig som transperson mer på dejtingsajter och då tog jag b la denna bild då jag tycker mig se feminin ut i mina librarian-glasögon. Ansiktsbehåringen började jag även raka bort. Skaffade mig en rakhyvel till slut efter att ha insett att min skäggväxt blivit grövre med åren och att det inte funkade att ha en elektronisk pryl längre om jag ville se någorlunda feminin ut.



Östrogen två månader. Ovanligt manlig bild och jag har inte ens något minne om syftet med den här bilden eller varför den är kvar överhuvudtaget. Och nu kan jag även addera till listan över mysterier med denna bild att jag inte vet vad fan den gör i den här bildserien. Den får vara som osten i det där drömavsnittet av Buffy - ett element som bara är helt jävla random.



Östrogen två månader.



Östrogen två månader.



Östrogen sju månader. Här hade jag redan varit hos socionomen som var del av utredningsteamet i Blekinge två gånger, och de besöken hade gått bra så jag kände mig bra till mods. Ja, relativt då, för att jag visste hur snabbt situationen kunde bli Kafkaesque. Värt att nämna är att jag inte hade gått ner i styrka, men inte heller hade blivit något starkare sedan jag började självmedicinera. Men jag hade problem med platåer redan innan jag började med östrogenet så vem vet om jag inte bara tränade suboptimalt. Jag hoppas att jag kommer kunna bli starkare i framtiden istället för att bara försöka att inte bli svagare, men vafan, jag är villig att låta det gå sålänge jag får ut hälsoeffekterna av lyftandet, kan göra själva lyftandet i sig, och får en mer feminin kropp. Hoes before bros, typ.

2016



Här är jag i mitt nya gym Malmö Lyftarklubb som huserar i Crossfit Malmös lokaler. Nu har jag tagit östrogen (4-8mg) i nio månader och spironolactone (150/200mg) 2.5 månader. Jag har även i princip enbart kört styrkelyft i nio månader och förbereder mig bäst jag kan med testoblockeraren i kroppen (har fått ner testosteronnivåerna till normnivån för kvinnor) för att kvalificera till SM i Styrkelyft i Herrar 59kg-klassen. Nu har jag äntligen fått träffa en endokrinolog som jag har fått intrycket av ska hjälpa mig utefter mina önskemål, vilket faktiskt är en stor lättnad. Var rädd för massa rynkade ögonbryn och frågor som vittnade om fördomar och okunskap, men än så länge har det bara varit bra. So yeah resan är inte över, men dom första tio åren sedan jag i någon bemärkelse kom ut ur garderoben är wrapped. Vad säger man? Jag använder inte BH längre, men jag har en uppsättning sport-behåer. Jag vet inte varför det är relevant för en avrundning, men det visar sig säkert med tiden.

Tills vidare får jag nöja mig med att försöka befästa min transberättelse socialt genom att vara mer öppen med min historia och även framtid. Jag känner att jag är redo för att dela med mig av smärtan och förhoppningarna. Samtidigt känner jag mig även ganska redo att bara gå vidare också, fast det går ju liksom inte när man är mitt uppe i skiten, när man inte vet om man kommer ta hormoner om ett år för att dom inte kommer förändra någonting. När man inte kan föreställa sig att gå tillbaka till ett liv där man inte har något hopp om att få en mer feminin kropp...

Närmast i framtiden är att jag bara häromdagen fick reda på att man får frysa ner sperma nuförtiden som transperson, en förändring som trädde i kraft för flera år sedan och som jag säkert visste om vid något tillfälle och måste ha glömt av. Så vi ska kolla ifall jag är fertil och om jag inte är det så är väl tanken att jag ska sluta ta testoblockerare ett tag och frysa ner spermier. Jag är jävligt kluven till det men minns att jag var på väg att göra vasektomi för något år sedan men inte vågade go through with it i slutändan. Primärt så ser jag det här med barn som otänkbart för att jag mår som jag mår, och jag har mått som jag mår så länge att jag inte kan se något annat. Men fan, tänk om? Någonstans känner jag ju ändå att det vore schysst att ha en wifey och en liten familj. Och så en älskarinna eller två på sidan, men ja, det går ju att lösa liksom. Så jag borde frysa ner sperma, för jag vet även med mig att det här med biologi draws power from strange places och även om jag idag tänker att jag inte borde föra vidare mina depressiva gener så vet jag inte hur jag känner i framtiden. Så därför är jag nog villig att sluta ta testoblockerare ett tag för att frysa ner sperma, även om jag blir väldigt ledsen när jag tänker på det. Nu när mina bröst precis börjat växa och allt så känns tanken på att avbryta det hemsk, men det är nog en smäll jag får ta.

Jag söker fortfarande jobb som man fast funderar på att kräva kvinnokläder ifall mitt framtida jobb har arbetskläder. Vi får se hur det går, om jag får jobb på lager och jag upplever det som jävligt macho kanske jag känner det är enklare att passera som man helt enkelt. Jag hoppas ju såklart att det ska vara en omöjlighet, men även detta får tiden utvisa.